Inte din pappa #8

Jag minns inte att jag var orolig innan jag fick barn. Jag minns inte att jag visste vad ångest var innan jag blev pappa. Det är spännande för när jag tänker tillbaka på min barndom, tonår och allt runt det så minns jag klart nervositet och att jag var blyg. Jag gick gärna bakom min tvillingbror som fick sköta snacket, skapa nya bekantskaper, ringa och fråga om man skulle hitta på något. Sen tog jag över och förvaltade vännerna, lekte, spelade, brydde mig och lyssnade. Jag minns tydligt när jag kom upp i tonåren och började dricka sprit och vara på fester så hamnade jag alltid med någon sargad själv som berättade sin livshistoria för mig. Jag minns att jag tyckte det var spännande, att den här personen framför mig väljer att berätta vad den har varit med om just för mig. Visst, det var väl inte alla som brydde sig och jag både lyssnade och kommenterade så syftet att den sargade själen skulle berätta något blev fullbordat ganska omgående när jag fortsatte sitta kvar. Det var punkare som blev misshandlade hemma, tjejer som pluggade sig själva till döds, alkisar som inte fick träffa sina barn. Ja listan kan göras lång och många har jag glömt bort men det är inte heller det som är själva grejen för det här inlägget. Jag är fortfarande sugen på att få höra fler livsberättelser men jag är betydligt mer avtrubbad än tidigare. Det är sorgligt det där för jag kommer ihåg att jag blev trött på att höra samma saker för många gånger. Av olika personer. Jaja, i vilket fall ville jag bara reflektera över bilresan jag gjorde idag. Sven kom igår och förde med sig snö och storm vilket resulterade i min resa till Hamra skulle bli rätt kämpig. Det blev den också till viss del men inte så jobbig som den skulle kunna blivit. Nerresan var smidig fast det var halt och blåsigt, hemresan när det var mörkt skulle ha blivit en pina om jag inte bara puttrade i 50 och lyssnade på musik. Då kändes det faktiskt ganska likt som förr när jag inte visste vad oro eller ångest var för något. Eller vänta, jag kommer ihåg att jullovet 92-93 var rätt kämpig eftersom det skulle avslutas med ett handbollsläger i Östersund. Japp, Limpa var med, han som jag snackade om i ett tidigare inlägg. Grejen var den att jag hade inga kompisar i laget och jag förstår åter igen inte varför jag spelade över huvud taget, men det gjorde jag. Så dilemmat låg i att jag inte visste vem jag skulle sitta bredvid i bussen och det stod mig upp i halsen flera dagar innan det var dags att åka. Det var nog oro det. Skit samma det var typ då och när jag kollade på Macgyver som jag var darrig. Sen växte jag upp, tog plats, hördes, syntes och gillade det. Jag började luffa, reste kors och tvärs, hit och dit med Anders, Malcolm, Pelle, Martin, Korean, Rickard, Matte och hade kul. Sen snowboardsäsong i frankrike, punkturnéer i Europa, backpacker i Indien, SriLanka, Australien, Nya Zeeland och sen räckte det. Men vart jag än var, i vilken stad, land eller världsdel jag än befann mig i så var det lugnt. Jag sov gott, hade det fint och ville upptäcka saker, höra folks livsberättelser och lära mig om livet. Det var en spännande tid och jag tänkte avsluta hela inlägget med en låt av bandet Pascal. Håll till godo den är skitbra och det är du också. F