Inte din pappa #5

En kort, ett litet, ett fult inlägg. Saker vändes rakt upp och ner igår. Det var som att jag höll på att explodera och jag vet helt ärligt inte vad som kommer att hända. Det sattes på sin spets vad otrohet är för något. Vad är otrohet? För mig handlar det inte enbart om sex utan även om en mental, social känsla och ett aktivt agerande. Men jag var nog förhastad, jag hoppas att jag var mycket förhastad. Men naivitet är också något som tåls att tänkas på och att man kan vara vänner utan att det ska behöva klassificeras som otrohet det är självklart. Men att ljuga om en vänskap, det är något annat. Så får man inte göra mot mig. F

Inte din pappa #4

Mig äger ingen. Jag klurar på det här med ägande och minns så väl ett tillfälle när jag var runt 20 och satt vid vattnet vid Skeppsholmen. Hon betydde mycket för mig då och kom att påverka mig extremt mycket, då som senare men även idag. Allt som jag hade lärt mig och tagit för givet vändes upp och ner. Under den perioden lyckades jag se över muren ännu längre än vad jag hade gjort förut och mycket tack vare de människor jag träffade. Perspektiv, glasögon eller bara förmågan att vilja se saker ur flera vinklar är bra men också jävligt läskigt. Gör man det för mycket tappar man lätt bort sig själv och bara går och ser runt, känner av, vad är bra, vad är inte bra, ska jag göra så här så blir det bättre? Det hon berättade vid vattnet handlade om hennes eget ägande. Hennes rätt till sin egen kropp. Hennes tidigare pojkvän ville inte att hon skulle fotograferas av en fotograf och det ville inte hon heller. Men eftersom han inte ville det ställde hon upp av den anledningen att det inte var hans rätt att hindra henne. Hon ägde sig själv. Så. i mitt klurande och i mina tankar handlar det i sig inte om ägande. Det handlar om dynamiken i att fungera tillsammans och att vara närvarande. Det handlar alltså inte om att förbjuda eller tillåta utan om att vara ärlig med vad man tycker och inte tycker. Det svåra i hela den här soppan, ja för det blir en soppa är att för mycket av tyckande och tänkande blir det också lätt för mycket av. Åsikter, tankar, tyckande och allt sånt kan vi se som kryddor och liknelsen blir då till soppan rätt slående. Med för många kryddor och för många smaker blir det bara en röra. Jag tror att avskalat med några få smaker som med tiden får varieras är givande. Inte allt på samma gång. Jag fyllde 33 år igår och jag förstår att tiden går och att kryddorna varieras men har ändå svårt att släppa taget. Det kan vara något så trivialt att berätta för någon ny bekantskap vilken musik man gillar. Jag kommer ständigt på mig själv att namedroppa band jag inte alls lyssnar på längre men av någon anledning är så starkt förknippade med mig, min identitet kring musik att jag måste berätta min musikaliska bakgrund. Men så igår, på min födelsedag erkänner jag för mig själv att ja, jag är så gammal nu att jag vill och får tycka om vilken musik som helst nu. Jag nynnar på en låt och försöker få J att känna igen den. Det gör hon inte och jag klandrar henne inte. Jag kan inte nynna och jag är nästintill tondöv. Ja trots att jag har spelat i band sen jag var 14 och innan dess gått den klassiska blockflöjtsskolan kan jag inte nynna eller komma ihåg texter. Idas sommarvisa är bland det svåraste men finaste som finns. Det jag vill få fram här och nu är att det var den här låten och att melodin är fantastisk. Lyssna så hörs vi. F

Inte din pappa #3

Okej jag fyller 33 år idag och det är det 3.e inlägget. Kan väl inte bli annat än fel? Fel har legat som ett mantra i huvudet i natt, det är inte bearbetat och inte färdigt för pränt. Inte heller: man fattar det man fattar. Men det kommer. Nu, med lite distans är det första jag ser och det första jag tänker på inte att solen skiner och min son ska åka skridskor för första gången idag. Men det är det första jag vill skriva om. Varför det är hans första gång är jävligt konstigt eftersom han är 6 år. Vad har vi gjort? Eller, vad har vi inte gjort? I vilket fall fick vi skridskorna hitskickade av min kusin och hans fru. Jag hämtade dom igår kväll precis innan stängning vid tio och nu sitter dom förhoppningsvis på Ps fötter. Ähh man hinner inte med att styra allt med aktiviteter för att allt ska funka. Fint att skridskor och simning och prylar styrs av förskolan och ger barnen fler perspektiv och inte alltid behöver ha oss föräldrar som några coacher, väktare eller skyddshelgon vid sin sida. Nej, det var inte det jag först tänkte på när jag skulle börja skriva. Jag tänkte mer på crossfitträningen jag var på igår. Det var bland det bästa jag har varit på i träningsväg. Det var kul, spännande och framförallt jävligt bra och trevliga människor som var med och tränade. Vi var fem personer som kutade runt innanför muren körde olika stationer. Annars brukar jag gilla att springa, träna, cykla, simma själv. Nä men du vet, man har kört hela fotbollsprylen när man var knodd och kuskat runt från träning till match och hela den visan. Jag tröttnade och la av när jag började gymnasiet. Fotboll, handboll och basket. Jag gillade inte tävlingsdelen, jag gillade inte människorna i lagen, jag gillade inte tränarna, jag gillade inte att träna på specifika tider, jag gillade det inte men ändå fortsatte jag så länge. Jag minns framförallt när jag ringde min handbollstränare, jag var tio år och det var slutet på sommaren och snart dags för första träningen för säsongen. Limpa kallades han för och jag var nervös som ett as. Om det var något jag tyckte var jobbigt så var det att ringa i telefonen. Min tvillingbror fixade allt sånt annars men han spelade inte handboll så det var mitt jobb att ringa den här gången. Jag hade laddat hela helgen för att ringa på söndagseftermiddagen och så stod jag där med telefonluren tätt pressad mot örat medan signalerna gick fram och han svarar "Limpa" på ett sånt där sävligt, trött lite arrogant sätt. Jag säger hej på darrig röst och säger att jag har tänkt att ta ett uppehåll från handbollen. "Okej vad bra, då vet jag" Samma ord, samma mening som Limpa alltid uttalade vid sjukanmälan får jag tillbaka nu. Okej hejdå säger jag och lägger på. Samtalet varade under 10 sekunder. Lättad av att vara färdig med uppdraget men ändå förvånad över att pappa tyckte det var konstigt att han inte ens frågade något. Räckte det inte att jag hade ringt? Skulle jag få honom att prata också? Svammel. Det, precis det är något jag passar mig jävligt mycket för att inte föra över på mina barn. Våra barn. Barnen av vår tid ska igenom precis lika mycket skit som vi fick gå igenom, behövde gå igenom. Bara på andra sätt och det är inget som kan bli ogjort. Därför var träningen igår jävligt bra. Plus bastu och plus att jag får vara med och trumma i en reggaesambagrupp. Kul. Jag vill hitta på grejer, jag vill ut och träffa folk, få inputs, inspiration och komma hem med glädje och historier. Förut spelade jag i band, många band med många kompisar. Istället för träning i tråkiga lag hittade jag snowboard, skateboard, graffiti, punk och anarki. Det gjorde mitt liv, det gjorde min ungdom, Idag fyller jag år. F

Inte din pappa #2

Söndag hej god dag liksom. Det ligger mycket i att det är söndag, det ligger mycket i att det finns många uppfattningar om vad söndag innebär. Tröttsamt. Vilodagen, dagen då det är inpräntat att familjen också ska göra saker tillsammans. Men varför? Om inte alla vill, varför ska man göra något i så fall? Vi skulle till ett café och fika, göra något tillsammans. Så blev det inte. J och EF gick och lade sig. Jag åkte med P och E och klättrade berg och lekte i en lekpark. Det blev bra och nu är det eftermiddag och mörkt. Det är inte det som är problemet, grejen är den att J har jobbat i sju dagar och ska fortsätta jobba och vi har inte sett mycket av henne. Långa dagar, få måltider tillsammans och mycket pyssel för mig. Handla, tvätta, diska, städa, hämta, lämna, torka rumpa och ja du vet, allt sånt. Barnen har längtat, det har jag också och nu är det söndag. Det leder in till hela grejen kring jämställdhet. För mig handlar det om att vi hjälps åt, visst vi kanske har olika uppgifter, olika lätt att fixa vissa grejer och så vidare. Men att sysslorna delas upp och att vi är jämnt ställda. I perioder är det självklart inte så. Sen i mitten av juli är det inte så, men det är inte det som är problemet, strulet är att vi inte är på samma plan. Eller igår kväll kom vi fram till att splitta lämning hämtning 50/50. Tack tänkte jag eftersom nu är det närmast 8, 9 av 10 per vecka jag styr. Handlar det om pengar? Handlar det om att hitta sin plats? Hellre vara på jobbet än hemma? Bekräftad på jobbet och bara en massa krav och gnäll hemma? Säkert. Nu måste vi vända. Att det blir skönt att vara hemma. Bryta de negativa mönstren och finna ljus. Släppa in solen. Där är jag nu. Längta hem. F

Inte din pappa #1

Okej vi är här nu. Där jag inte trodde att vi skulle vara, någonsin. Det är helg men ändå är det jobb och måsten. Jag är pappa till tre barn och gift med en gravid kvinna. Vi finns och vi försöker räcka till. Det är också det som gör det svårt, vi försöker räcka till men vi är fem personer som alla har behov som är på gränsen till att inte bli uppfyllda. Om behoven inte fylls blir någon otillräcklig. Det är inte en skön känsla och idag var en sån känsla. Jag var en bidragande kraft till att inte räcka till men att inte bli fylld heller. Min fru fick ta skiten från två barn och mig. Kul? Nä, knappast. Bra frukost? Nä, knappast. Ångerfull? Ja, verkligen. Nu är min fru, vi kan kalla henne J på jobb och mellanbarn E är med. Jag, vi kan kalla mig F är hemma med äldsta och yngsta barnen P och EF. Jag städade undran och skulle fortsätta med dammsugaren men då sa proppen nej och jag tänkte, vi tar det sen när diskmaskinen är färdigdiskad och nu sitter jag här i soffan med P och EF framför bollibompa. En blogg, en ventil, en fristad som jag inte varit intresserad av tidigare men nu, nu är det dags. Därför det behövs. Jag är inte din pappa för jag vill inte vara din pappa. Jag är pappa till tre och snart, i maj, fyra stycken grymma individer. Men innan vi är där har jag en hel del tomma sidor att fylla. Det är jag som skriver, ni kan kalla mig F. På återseende. F