Inte din pappa #4

Mig äger ingen. Jag klurar på det här med ägande och minns så väl ett tillfälle när jag var runt 20 och satt vid vattnet vid Skeppsholmen. Hon betydde mycket för mig då och kom att påverka mig extremt mycket, då som senare men även idag. Allt som jag hade lärt mig och tagit för givet vändes upp och ner. Under den perioden lyckades jag se över muren ännu längre än vad jag hade gjort förut och mycket tack vare de människor jag träffade. Perspektiv, glasögon eller bara förmågan att vilja se saker ur flera vinklar är bra men också jävligt läskigt. Gör man det för mycket tappar man lätt bort sig själv och bara går och ser runt, känner av, vad är bra, vad är inte bra, ska jag göra så här så blir det bättre? Det hon berättade vid vattnet handlade om hennes eget ägande. Hennes rätt till sin egen kropp. Hennes tidigare pojkvän ville inte att hon skulle fotograferas av en fotograf och det ville inte hon heller. Men eftersom han inte ville det ställde hon upp av den anledningen att det inte var hans rätt att hindra henne. Hon ägde sig själv. Så. i mitt klurande och i mina tankar handlar det i sig inte om ägande. Det handlar om dynamiken i att fungera tillsammans och att vara närvarande. Det handlar alltså inte om att förbjuda eller tillåta utan om att vara ärlig med vad man tycker och inte tycker. Det svåra i hela den här soppan, ja för det blir en soppa är att för mycket av tyckande och tänkande blir det också lätt för mycket av. Åsikter, tankar, tyckande och allt sånt kan vi se som kryddor och liknelsen blir då till soppan rätt slående. Med för många kryddor och för många smaker blir det bara en röra. Jag tror att avskalat med några få smaker som med tiden får varieras är givande. Inte allt på samma gång. Jag fyllde 33 år igår och jag förstår att tiden går och att kryddorna varieras men har ändå svårt att släppa taget. Det kan vara något så trivialt att berätta för någon ny bekantskap vilken musik man gillar. Jag kommer ständigt på mig själv att namedroppa band jag inte alls lyssnar på längre men av någon anledning är så starkt förknippade med mig, min identitet kring musik att jag måste berätta min musikaliska bakgrund. Men så igår, på min födelsedag erkänner jag för mig själv att ja, jag är så gammal nu att jag vill och får tycka om vilken musik som helst nu. Jag nynnar på en låt och försöker få J att känna igen den. Det gör hon inte och jag klandrar henne inte. Jag kan inte nynna och jag är nästintill tondöv. Ja trots att jag har spelat i band sen jag var 14 och innan dess gått den klassiska blockflöjtsskolan kan jag inte nynna eller komma ihåg texter. Idas sommarvisa är bland det svåraste men finaste som finns. Det jag vill få fram här och nu är att det var den här låten och att melodin är fantastisk. Lyssna så hörs vi. F