Inte din pappa #3

Okej jag fyller 33 år idag och det är det 3.e inlägget. Kan väl inte bli annat än fel? Fel har legat som ett mantra i huvudet i natt, det är inte bearbetat och inte färdigt för pränt. Inte heller: man fattar det man fattar. Men det kommer. Nu, med lite distans är det första jag ser och det första jag tänker på inte att solen skiner och min son ska åka skridskor för första gången idag. Men det är det första jag vill skriva om. Varför det är hans första gång är jävligt konstigt eftersom han är 6 år. Vad har vi gjort? Eller, vad har vi inte gjort? I vilket fall fick vi skridskorna hitskickade av min kusin och hans fru. Jag hämtade dom igår kväll precis innan stängning vid tio och nu sitter dom förhoppningsvis på Ps fötter. Ähh man hinner inte med att styra allt med aktiviteter för att allt ska funka. Fint att skridskor och simning och prylar styrs av förskolan och ger barnen fler perspektiv och inte alltid behöver ha oss föräldrar som några coacher, väktare eller skyddshelgon vid sin sida. Nej, det var inte det jag först tänkte på när jag skulle börja skriva. Jag tänkte mer på crossfitträningen jag var på igår. Det var bland det bästa jag har varit på i träningsväg. Det var kul, spännande och framförallt jävligt bra och trevliga människor som var med och tränade. Vi var fem personer som kutade runt innanför muren körde olika stationer. Annars brukar jag gilla att springa, träna, cykla, simma själv. Nä men du vet, man har kört hela fotbollsprylen när man var knodd och kuskat runt från träning till match och hela den visan. Jag tröttnade och la av när jag började gymnasiet. Fotboll, handboll och basket. Jag gillade inte tävlingsdelen, jag gillade inte människorna i lagen, jag gillade inte tränarna, jag gillade inte att träna på specifika tider, jag gillade det inte men ändå fortsatte jag så länge. Jag minns framförallt när jag ringde min handbollstränare, jag var tio år och det var slutet på sommaren och snart dags för första träningen för säsongen. Limpa kallades han för och jag var nervös som ett as. Om det var något jag tyckte var jobbigt så var det att ringa i telefonen. Min tvillingbror fixade allt sånt annars men han spelade inte handboll så det var mitt jobb att ringa den här gången. Jag hade laddat hela helgen för att ringa på söndagseftermiddagen och så stod jag där med telefonluren tätt pressad mot örat medan signalerna gick fram och han svarar "Limpa" på ett sånt där sävligt, trött lite arrogant sätt. Jag säger hej på darrig röst och säger att jag har tänkt att ta ett uppehåll från handbollen. "Okej vad bra, då vet jag" Samma ord, samma mening som Limpa alltid uttalade vid sjukanmälan får jag tillbaka nu. Okej hejdå säger jag och lägger på. Samtalet varade under 10 sekunder. Lättad av att vara färdig med uppdraget men ändå förvånad över att pappa tyckte det var konstigt att han inte ens frågade något. Räckte det inte att jag hade ringt? Skulle jag få honom att prata också? Svammel. Det, precis det är något jag passar mig jävligt mycket för att inte föra över på mina barn. Våra barn. Barnen av vår tid ska igenom precis lika mycket skit som vi fick gå igenom, behövde gå igenom. Bara på andra sätt och det är inget som kan bli ogjort. Därför var träningen igår jävligt bra. Plus bastu och plus att jag får vara med och trumma i en reggaesambagrupp. Kul. Jag vill hitta på grejer, jag vill ut och träffa folk, få inputs, inspiration och komma hem med glädje och historier. Förut spelade jag i band, många band med många kompisar. Istället för träning i tråkiga lag hittade jag snowboard, skateboard, graffiti, punk och anarki. Det gjorde mitt liv, det gjorde min ungdom, Idag fyller jag år. F