Inte din pappa #10

Tid är ett uttjatat begrepp men tid är ändå något bestående och ändå så långt ifrån greppbart. I vilket fall, tiden rullar på. Vi, jag har skrivit med det här, tio inlägg. Jag får förfrågningar om föreläsningar, intervjuer, reklamprylar och vissa, ja en gång har jag också fått frågan om att ställa upp som modell. Nej så klart jag inte gör men ähh nä det stämmer inte. Jag håller på och utvecklar en helt annan pryl som gör att man får känna sig duglig. Jag är sjukt trött och har nog alltid varit förbannad på den ensidiga synen på vad en snygg kropp är för något. Jag kommer aldrig lyckas ändra den äckliga synen men jag vill ändå försöka skapa lite ljus till andra perspektiv. Den fitnesshets som råder i samhället är minst sagt krävande. Så utan att gå in på för många detaljer om ideal, normer och självkänslor så vill jag bara få fram att jag tycker det är sorgligt att inte få bestämma själv hur man ska se ut eller hur en människa ska vilja, borde göra för att se ut som den gör. Därför vill jag få fram att alla människor har samma värde även om du vill äta en pizza eller en tallrik med kvarg, dricka en öl eller en äggtoddy, sitta framför en dator eller springa på löpbandet. Vi måste helt enkelt lära oss acceptera att vi är olika och att inte saker är så jäkla mycket rätt eller fel. Du får vara på ditt sätt och jag får vara på mitt. Det är lugnt. Men. Ja det kommer många men här. Men om du äter för många pizzor och dricker för många öl så kommer du inte må bra. Men om du börjar äta mindre och springa mer så kommer du ju bli gladare och må bättre. Men om du slutar äta så mycket socker kommer du sova bättre på nätterna. Men om du leker mer så kommer du leva längre. Ja då kan det ju vara värt att ändra på vissa grejer och komma fram till att gör jag så här istället så blir allt lättare för mig själv och andra som behöver träffa mig. Det är också det som är grejen till att det behövs komplement i de så kallade expertsofforna med så många fina experter som tycker så jävla enformigt. Vi behöver komplement till de snygga experterna. Vi behöver människor som mår bra men som ser ut som människor. Är ni med mig? Hoppas det. Vi lever i olika verkligheter men vi är många som är på facebook och instragram och då behöver vi ju nya taggar, sidor, bilder, texter som inte följer strömmen som reklam, experter och andra fanbärare så snabbt gör. Därför håller jag på att starta ett första steg. Får se mer snart. Tills dess, världens bästa låt. F

Inte din pappa #9

Vart tar du mig? Livet är så jävla mycket inte bara en resa utan flera resor. Så jävla lätt att bara tänka och känna nä jag skiter i det här nu. Men så kommer alla tankar som säger nej du, det gör du verkligen inte. Det är nu du ska vara stöttande, förstående och en bra pappa, en bra man och inte minst en bra människa. Vart kommer allt sånt ifrån? Ähh du vet, jag har haft en fin uppväxt med en psykolog till mamma och en pappa till lärare. Jag har fått lära mig rätt och fel och sen testat. Jo jag testade vad det stod för och bildade mig en egen uppfattning. Visst, det gör alla men jag har hajat att man gör det i väldigt olika skeenden i våra så fina liv. Det roliga i hela den här soppan och experiment till liv är att jag har en tvillingbror. Jo, så det vi fick lära oss skulle väl från början vara jämställt och allt sånt men ähh du vet, det går inte att få det rättvist. Jag gick åt vänster och min bror gick åt höger. Milt sagt är vi olika. Men även i de mest olika liv har vi såklart många beröringspunkter. Vi vet vad som är rätt och fel men vi väljer också att göra något annat av det. Vi väljer våra konstruktioner och vi väljer våra vägar. Jag vet vad jag vill men till vilken gräns? Ena stunden tänker min paranoida hjärna att fan nu räcker det, jag drar. I nästa stund, gärna i ett springandes tillstånd börjar min resonabla del av hjärnan plädera för det förstående tillståndet. Stötta, försöka förstå och med ett tryggt uppförande går allt att lösa. Det är fan inte lätt att både gå på känsla, förnuft och logik när man ska försöka fatta viktiga beslut än mindre att försöka bestämma sig för att chilla. För det är faktiskt det jag har bestämt för, att chilla vara trygg, förstående och framförallt, stöttande. Så hur gör man? Jo man loggar ut i största möjliga mån från det svarta hålet baserat på facebook, instagram och allt annat tjafs som bara vill sprätta upp din hjärna. Jag har gjort det och ja det känns bättre. Men så klart finns det en eller ja kanske flera gnagande känslor och händelser kvar, lögner som ligger och trycker. Ja gärna lite extra salt blir det när det är mörkt ute med nattkrävande tankar. Så, jobba, motionera, snacka, chilla, utloggad blir livet som jag försöker leva lite lättare. Just ja, en annan grej är att googla sina problem. Det finns alltid någon som har haft det jobbigare och som i efterhand kan se problemet och även få ner exempel på lösningar. Det är bra. En låt på det? Här får du så hörs vi sen. F

Inte din pappa #8

Jag minns inte att jag var orolig innan jag fick barn. Jag minns inte att jag visste vad ångest var innan jag blev pappa. Det är spännande för när jag tänker tillbaka på min barndom, tonår och allt runt det så minns jag klart nervositet och att jag var blyg. Jag gick gärna bakom min tvillingbror som fick sköta snacket, skapa nya bekantskaper, ringa och fråga om man skulle hitta på något. Sen tog jag över och förvaltade vännerna, lekte, spelade, brydde mig och lyssnade. Jag minns tydligt när jag kom upp i tonåren och började dricka sprit och vara på fester så hamnade jag alltid med någon sargad själv som berättade sin livshistoria för mig. Jag minns att jag tyckte det var spännande, att den här personen framför mig väljer att berätta vad den har varit med om just för mig. Visst, det var väl inte alla som brydde sig och jag både lyssnade och kommenterade så syftet att den sargade själen skulle berätta något blev fullbordat ganska omgående när jag fortsatte sitta kvar. Det var punkare som blev misshandlade hemma, tjejer som pluggade sig själva till döds, alkisar som inte fick träffa sina barn. Ja listan kan göras lång och många har jag glömt bort men det är inte heller det som är själva grejen för det här inlägget. Jag är fortfarande sugen på att få höra fler livsberättelser men jag är betydligt mer avtrubbad än tidigare. Det är sorgligt det där för jag kommer ihåg att jag blev trött på att höra samma saker för många gånger. Av olika personer. Jaja, i vilket fall ville jag bara reflektera över bilresan jag gjorde idag. Sven kom igår och förde med sig snö och storm vilket resulterade i min resa till Hamra skulle bli rätt kämpig. Det blev den också till viss del men inte så jobbig som den skulle kunna blivit. Nerresan var smidig fast det var halt och blåsigt, hemresan när det var mörkt skulle ha blivit en pina om jag inte bara puttrade i 50 och lyssnade på musik. Då kändes det faktiskt ganska likt som förr när jag inte visste vad oro eller ångest var för något. Eller vänta, jag kommer ihåg att jullovet 92-93 var rätt kämpig eftersom det skulle avslutas med ett handbollsläger i Östersund. Japp, Limpa var med, han som jag snackade om i ett tidigare inlägg. Grejen var den att jag hade inga kompisar i laget och jag förstår åter igen inte varför jag spelade över huvud taget, men det gjorde jag. Så dilemmat låg i att jag inte visste vem jag skulle sitta bredvid i bussen och det stod mig upp i halsen flera dagar innan det var dags att åka. Det var nog oro det. Skit samma det var typ då och när jag kollade på Macgyver som jag var darrig. Sen växte jag upp, tog plats, hördes, syntes och gillade det. Jag började luffa, reste kors och tvärs, hit och dit med Anders, Malcolm, Pelle, Martin, Korean, Rickard, Matte och hade kul. Sen snowboardsäsong i frankrike, punkturnéer i Europa, backpacker i Indien, SriLanka, Australien, Nya Zeeland och sen räckte det. Men vart jag än var, i vilken stad, land eller världsdel jag än befann mig i så var det lugnt. Jag sov gott, hade det fint och ville upptäcka saker, höra folks livsberättelser och lära mig om livet. Det var en spännande tid och jag tänkte avsluta hela inlägget med en låt av bandet Pascal. Håll till godo den är skitbra och det är du också. F

Inte din pappa #7

Okej jag är hemma själv med barnen, från måndag morgon till fredag kväll. J är i Stockholm på utbildning och gjorde samma resa i september. Då var det ett helvete, det är det inte nu. EF bajsade idag för första gången sen J åkte. Förra resan bajsade hon inte förrän på akuten och då hade det gått 10 dagar. Spydde ner hela väntrummet och P och E somnade på golv och sjukhussäng. Kändes väl sådär kan jag säga. Nu måste jag sticka men kolla den här om ni inte redan gjort det. Ni borde ha gjort det men man vet aldrig. F

Inte din pappa #6

Vet ni vad ångest är? Ångest över att inte förstå? Där är jag nu. Men det pendlar ganska snabbt mellan hopp och förtvivlan så det är inte helt kört. Men att vara pappa är inte så jäkla lätt när man känner förtvivlan över större grejen än vardagliga petitesser, som vad ska vi äta till middag? Vem städade egentligen senast? Det här handlar om ångest över framtiden och livet. Vårat liv tillsammans och då är tryggheten i att pappa är lugn jävligt viktig. Just precis nu är jag inte lugn. Men snart så, då känns det nog bättre. F

Inte din pappa #5

En kort, ett litet, ett fult inlägg. Saker vändes rakt upp och ner igår. Det var som att jag höll på att explodera och jag vet helt ärligt inte vad som kommer att hända. Det sattes på sin spets vad otrohet är för något. Vad är otrohet? För mig handlar det inte enbart om sex utan även om en mental, social känsla och ett aktivt agerande. Men jag var nog förhastad, jag hoppas att jag var mycket förhastad. Men naivitet är också något som tåls att tänkas på och att man kan vara vänner utan att det ska behöva klassificeras som otrohet det är självklart. Men att ljuga om en vänskap, det är något annat. Så får man inte göra mot mig. F

Inte din pappa #4

Mig äger ingen. Jag klurar på det här med ägande och minns så väl ett tillfälle när jag var runt 20 och satt vid vattnet vid Skeppsholmen. Hon betydde mycket för mig då och kom att påverka mig extremt mycket, då som senare men även idag. Allt som jag hade lärt mig och tagit för givet vändes upp och ner. Under den perioden lyckades jag se över muren ännu längre än vad jag hade gjort förut och mycket tack vare de människor jag träffade. Perspektiv, glasögon eller bara förmågan att vilja se saker ur flera vinklar är bra men också jävligt läskigt. Gör man det för mycket tappar man lätt bort sig själv och bara går och ser runt, känner av, vad är bra, vad är inte bra, ska jag göra så här så blir det bättre? Det hon berättade vid vattnet handlade om hennes eget ägande. Hennes rätt till sin egen kropp. Hennes tidigare pojkvän ville inte att hon skulle fotograferas av en fotograf och det ville inte hon heller. Men eftersom han inte ville det ställde hon upp av den anledningen att det inte var hans rätt att hindra henne. Hon ägde sig själv. Så. i mitt klurande och i mina tankar handlar det i sig inte om ägande. Det handlar om dynamiken i att fungera tillsammans och att vara närvarande. Det handlar alltså inte om att förbjuda eller tillåta utan om att vara ärlig med vad man tycker och inte tycker. Det svåra i hela den här soppan, ja för det blir en soppa är att för mycket av tyckande och tänkande blir det också lätt för mycket av. Åsikter, tankar, tyckande och allt sånt kan vi se som kryddor och liknelsen blir då till soppan rätt slående. Med för många kryddor och för många smaker blir det bara en röra. Jag tror att avskalat med några få smaker som med tiden får varieras är givande. Inte allt på samma gång. Jag fyllde 33 år igår och jag förstår att tiden går och att kryddorna varieras men har ändå svårt att släppa taget. Det kan vara något så trivialt att berätta för någon ny bekantskap vilken musik man gillar. Jag kommer ständigt på mig själv att namedroppa band jag inte alls lyssnar på längre men av någon anledning är så starkt förknippade med mig, min identitet kring musik att jag måste berätta min musikaliska bakgrund. Men så igår, på min födelsedag erkänner jag för mig själv att ja, jag är så gammal nu att jag vill och får tycka om vilken musik som helst nu. Jag nynnar på en låt och försöker få J att känna igen den. Det gör hon inte och jag klandrar henne inte. Jag kan inte nynna och jag är nästintill tondöv. Ja trots att jag har spelat i band sen jag var 14 och innan dess gått den klassiska blockflöjtsskolan kan jag inte nynna eller komma ihåg texter. Idas sommarvisa är bland det svåraste men finaste som finns. Det jag vill få fram här och nu är att det var den här låten och att melodin är fantastisk. Lyssna så hörs vi. F

Inte din pappa #3

Okej jag fyller 33 år idag och det är det 3.e inlägget. Kan väl inte bli annat än fel? Fel har legat som ett mantra i huvudet i natt, det är inte bearbetat och inte färdigt för pränt. Inte heller: man fattar det man fattar. Men det kommer. Nu, med lite distans är det första jag ser och det första jag tänker på inte att solen skiner och min son ska åka skridskor för första gången idag. Men det är det första jag vill skriva om. Varför det är hans första gång är jävligt konstigt eftersom han är 6 år. Vad har vi gjort? Eller, vad har vi inte gjort? I vilket fall fick vi skridskorna hitskickade av min kusin och hans fru. Jag hämtade dom igår kväll precis innan stängning vid tio och nu sitter dom förhoppningsvis på Ps fötter. Ähh man hinner inte med att styra allt med aktiviteter för att allt ska funka. Fint att skridskor och simning och prylar styrs av förskolan och ger barnen fler perspektiv och inte alltid behöver ha oss föräldrar som några coacher, väktare eller skyddshelgon vid sin sida. Nej, det var inte det jag först tänkte på när jag skulle börja skriva. Jag tänkte mer på crossfitträningen jag var på igår. Det var bland det bästa jag har varit på i träningsväg. Det var kul, spännande och framförallt jävligt bra och trevliga människor som var med och tränade. Vi var fem personer som kutade runt innanför muren körde olika stationer. Annars brukar jag gilla att springa, träna, cykla, simma själv. Nä men du vet, man har kört hela fotbollsprylen när man var knodd och kuskat runt från träning till match och hela den visan. Jag tröttnade och la av när jag började gymnasiet. Fotboll, handboll och basket. Jag gillade inte tävlingsdelen, jag gillade inte människorna i lagen, jag gillade inte tränarna, jag gillade inte att träna på specifika tider, jag gillade det inte men ändå fortsatte jag så länge. Jag minns framförallt när jag ringde min handbollstränare, jag var tio år och det var slutet på sommaren och snart dags för första träningen för säsongen. Limpa kallades han för och jag var nervös som ett as. Om det var något jag tyckte var jobbigt så var det att ringa i telefonen. Min tvillingbror fixade allt sånt annars men han spelade inte handboll så det var mitt jobb att ringa den här gången. Jag hade laddat hela helgen för att ringa på söndagseftermiddagen och så stod jag där med telefonluren tätt pressad mot örat medan signalerna gick fram och han svarar "Limpa" på ett sånt där sävligt, trött lite arrogant sätt. Jag säger hej på darrig röst och säger att jag har tänkt att ta ett uppehåll från handbollen. "Okej vad bra, då vet jag" Samma ord, samma mening som Limpa alltid uttalade vid sjukanmälan får jag tillbaka nu. Okej hejdå säger jag och lägger på. Samtalet varade under 10 sekunder. Lättad av att vara färdig med uppdraget men ändå förvånad över att pappa tyckte det var konstigt att han inte ens frågade något. Räckte det inte att jag hade ringt? Skulle jag få honom att prata också? Svammel. Det, precis det är något jag passar mig jävligt mycket för att inte föra över på mina barn. Våra barn. Barnen av vår tid ska igenom precis lika mycket skit som vi fick gå igenom, behövde gå igenom. Bara på andra sätt och det är inget som kan bli ogjort. Därför var träningen igår jävligt bra. Plus bastu och plus att jag får vara med och trumma i en reggaesambagrupp. Kul. Jag vill hitta på grejer, jag vill ut och träffa folk, få inputs, inspiration och komma hem med glädje och historier. Förut spelade jag i band, många band med många kompisar. Istället för träning i tråkiga lag hittade jag snowboard, skateboard, graffiti, punk och anarki. Det gjorde mitt liv, det gjorde min ungdom, Idag fyller jag år. F

Inte din pappa #2

Söndag hej god dag liksom. Det ligger mycket i att det är söndag, det ligger mycket i att det finns många uppfattningar om vad söndag innebär. Tröttsamt. Vilodagen, dagen då det är inpräntat att familjen också ska göra saker tillsammans. Men varför? Om inte alla vill, varför ska man göra något i så fall? Vi skulle till ett café och fika, göra något tillsammans. Så blev det inte. J och EF gick och lade sig. Jag åkte med P och E och klättrade berg och lekte i en lekpark. Det blev bra och nu är det eftermiddag och mörkt. Det är inte det som är problemet, grejen är den att J har jobbat i sju dagar och ska fortsätta jobba och vi har inte sett mycket av henne. Långa dagar, få måltider tillsammans och mycket pyssel för mig. Handla, tvätta, diska, städa, hämta, lämna, torka rumpa och ja du vet, allt sånt. Barnen har längtat, det har jag också och nu är det söndag. Det leder in till hela grejen kring jämställdhet. För mig handlar det om att vi hjälps åt, visst vi kanske har olika uppgifter, olika lätt att fixa vissa grejer och så vidare. Men att sysslorna delas upp och att vi är jämnt ställda. I perioder är det självklart inte så. Sen i mitten av juli är det inte så, men det är inte det som är problemet, strulet är att vi inte är på samma plan. Eller igår kväll kom vi fram till att splitta lämning hämtning 50/50. Tack tänkte jag eftersom nu är det närmast 8, 9 av 10 per vecka jag styr. Handlar det om pengar? Handlar det om att hitta sin plats? Hellre vara på jobbet än hemma? Bekräftad på jobbet och bara en massa krav och gnäll hemma? Säkert. Nu måste vi vända. Att det blir skönt att vara hemma. Bryta de negativa mönstren och finna ljus. Släppa in solen. Där är jag nu. Längta hem. F

Inte din pappa #1

Okej vi är här nu. Där jag inte trodde att vi skulle vara, någonsin. Det är helg men ändå är det jobb och måsten. Jag är pappa till tre barn och gift med en gravid kvinna. Vi finns och vi försöker räcka till. Det är också det som gör det svårt, vi försöker räcka till men vi är fem personer som alla har behov som är på gränsen till att inte bli uppfyllda. Om behoven inte fylls blir någon otillräcklig. Det är inte en skön känsla och idag var en sån känsla. Jag var en bidragande kraft till att inte räcka till men att inte bli fylld heller. Min fru fick ta skiten från två barn och mig. Kul? Nä, knappast. Bra frukost? Nä, knappast. Ångerfull? Ja, verkligen. Nu är min fru, vi kan kalla henne J på jobb och mellanbarn E är med. Jag, vi kan kalla mig F är hemma med äldsta och yngsta barnen P och EF. Jag städade undran och skulle fortsätta med dammsugaren men då sa proppen nej och jag tänkte, vi tar det sen när diskmaskinen är färdigdiskad och nu sitter jag här i soffan med P och EF framför bollibompa. En blogg, en ventil, en fristad som jag inte varit intresserad av tidigare men nu, nu är det dags. Därför det behövs. Jag är inte din pappa för jag vill inte vara din pappa. Jag är pappa till tre och snart, i maj, fyra stycken grymma individer. Men innan vi är där har jag en hel del tomma sidor att fylla. Det är jag som skriver, ni kan kalla mig F. På återseende. F